Ont
idag är ingen bra dag. Känslan efter gårdagens misslyckande sitter fortfarande kvar i kroppen. borde äta någonting då jag ska ut på en promenad med Sebastian om en stund men klarar inte av något mer än att dricka kaffe. Vill inte sitta på golvet, gråta och knappt kunna andas med pappas armar runt mig igen. Jag vill inte känna den fysiska smärtan som växer i hela kroppen. Därför får det räcka med bara kaffe idag.
nu ska jag återgå till ekonomiplugget, även fast det är svårt att fokusera då tankarna skriker på mig är det ändå skönt att ha något att göra. Puss
Saknar henne mest
Och världen, förtjänar inte dig
Okej, hur gick det nu igår?
Psykologen bedömde snabbt att jag inte kunde få den hjälp jag behöver där utan att det är specialister på ätstörningar som kan ge mig mest hjälp. Jag ska förmodligen även få börja med ångestdämpande tabletter, vilket känns sådär. Även fast det kommer hjälpa mig tycker jag det är obehagligt med sådana tabletter. Plötsligt känns allt så allvarligt när tabletter blandas in..
Har iaf idagenat en bra dag med fina tjejer som var på besök i älskade Göteborg. Även fast klumpen i magen ständigt gjorde sig påmind var det skönt att få skratta med "gamla" vänner. Tog en skön promenad hem i mörkret vilket var väldigt skönt. Även fast jag hade cykeln valde jag att gå, kände att jag behövde tänka igenom allting och känna efter hur allt egentligen känns. Nu ska jag plugga lite sen ska jag mysa med en kopp te och en bok. Puss
Inte värt det
När psykologen knappt vet vad man ska göra för att hjälpa mig är det svårt att tro att man någon gång kommer må bra igen
Nervös
På onsdag ska jag träffa min nya psykolog. Jag hoppas det kommer kännas bra, det måste kännas bra annars vet jag inte vad jag gör
Sanningen
Det är dags att sluta ljuga och förneka allt det mörka. Från och med nu ska jag vara ärlig. Inte lögner mer.
Mörkret växer sig större och större inom mig och snart är all livsglädje borta. Ångesten har fått mig att skrika och gråta liggandes på toalettgolvet livrädd för mina egna tankar. Tankarna om att jag inte vill leva längre och att jag inte längre är rädd för döden. Rädd för att ångesten ska bli så stor att jag gör tankarna till verklighet.
Det låter mörkt och för er som känner mig känns det förmodligen överdrivet. Men jag har blivit expert på att ljuga och på att le, allt för att intala mig själv och andra att mörkret inte finns där.
Jag är rädd för att ännu en gång bekänna mig svag och ta emot hjälp. Det funkade ju inte förra gången så varför skulle det funka nu. Hjälpen ledde mig bara ännu längre ner i lögnerna och på köpet fick jag en tyngre och större kropp.
haft bästa nollningen
fjärde september
jag har fortfarande inspark vilket resulterar i väldigt lite tid över till annat som inte har med chalmers att göra. Dock gör det mig ingeting då jag verkligen har sjukt roligt hela tiden. Klart jag är väldigt trött efter alla sena nätter och alla kvällar med väldigt mycket öl, men jag har så otroligt roligt att tröttheten inte spelar någon roll. I fredags hade vi bastusittning. Vi spelade ölspel med de äldre I:arna vilket resulterade i att jag fick dricka i princip hela tiden. Dock blev det inte så mycket bastu då tiden gick väldigt fort, bastade väl i tre minuter och då diskuterade jag Håkan med en phadder. Bastusittningen var verkligen en av de bästa kvällarna hittills. Fast lördagen var lika bra, först sittning i älfsborgs fästning och sen stor fest i kårhuset. Efter att ha hällt öl och vatten på varandra somnade jag gott i Michaelas goa säng.
Jag har träffat väldigt fina vänner som jag klickar otroligt bra med, jag har fjärilar i magen, jag har hittat hem och jag är för första gången på länge påväg till att bli lycklig.
Jag har träffat väldigt fina vänner som jag klickar otroligt bra med, jag har fjärilar i magen, jag har hittat hem och jag är för första gången på länge påväg till att bli lycklig.
Bästa bästa Hanna. Tänk att det krävde en flytt för att få mig att inse vem som är mina bästa vän. Det är du som har hört av dig och frågat hur jag har det och hur jag mår. Det är du som intresserar dig hur det går för mig och det är dig jag vill ringa varje gång något har hänt. Att du ska flytta ifrån Sverige till USA är något jag verkligen inte vill inse, vi har ju alltid funnits där för varandra. Ända sedan jag föddes. Dock vet jag att vi kommer klara detta, när du kommer hem kommer vår vänskap vara ännu starkare och ännu bättre. Bästbästbäst är du
glädje
Mycket har hänt sen senast. Jag åkte iväg från kalla Sverige för fem dagar i Magaluf med två av mina favoriter. Efter fyra dagar med sol och fem festkvällar satte jag mig själv i en taxi för att ta flyget hem till Göteborg. Jag kom hem sent söndagskväll och i måndags umgicks jag med mamma och pappa. Det var igår allt nytt hände. Jag hade min först dag som chalmers student. Pirrig som tusan gick jag till götaplatsen och mötte upp hundratjugo andra nervösa I:are. Det är sådana tillfällen man är glad för att man är social. Ångrar inte ett dugg att jag började universitetet direkt. Fyfan va kul detta kommer bli. Alla på I är underbara och det känns så jävla bra. Mina förmodar om att det bara var nördar som gick på chalmers är som bortblåsta. Okej, de flesta linjerna är mest nördar och töntar men verkligen inte på I. "Vi på I är snyggare än ni" lyder våran ramsa och jag kan lova att den stämmer till hundra procent. Kommer bli grymma fyra veckor
Träningen har hamnat lite åtsidosatt den senaste tiden och kroppen känns sliten men jag försöker få in en långpromenad varje dag vilket bidrar till att kroppen pallar med allt. Sedan måste jag även bestämma mig vilket gym jag ska träna på, finns så sjukt mycket att välja emellan. Ajja, jag tänker fan ta tillvara på dessa veckor och dricka så mycket alkohol jag vill även fast kroppen kommer skrika nej tusen gånger.
Längtar till tisdag
Är "hemma" i Jönköping nu och ärligt talat känns det verkligen inte bra. Jag har nu insett det faktum att jag glider mer och mer ifrån mina två bästa vänner. Nu är det dom två som har saker att prata om, dom två som berättar om utgångar dom har haft tillsammans och hur kul dom två har haft. Inte jag, utan dom. Själv har jag suttit och lyssnat och låtsas vara glad. Såklart är jag så glad att vara förenad med mina bästisar och få skratta igen och oftast är det som vanligt med oss men jag inser att om jag redan glidit ifrån dom på fyra veckor vill jag inte tänka på det faktum att jag ska vara borta flera år. Jag passar inte in längre utan det känns som dom har roligare utan mig.
Längtar därför mycket till tisdag då vi åker till Magaluf. Vill känna att allt är som vanligt igen
underbar helg med favvon
ett uppvakande
när alla lögner och smärta hinner ikapp en efter att i månader har förnekat och försökt att inte känna. just nu händer detta, tårarna rinner nerför kinderna och ångestklumpen i magen vägrar bli mindre. Det intensiva mattepluggandet de senaste veckorna har satt höga krav på mig och idag är första dagen jag bryter ihop och känner att jag inte klarar av förväntningarna. Osäkerheten med att flytta helt ensam till en ny stad och lämna sina bästa vänner och familj är också en stor bidragande faktor till ångesten. Och sen, om jag ska vara ärligt, så är en del av ångesten förknippad med ätstörningen. Fast nu på ett helt annat sätt än innan, jag blir arg och får ångest på mig själv för att jag helt enkelt inte har klarat av att bli hundra procentigt frisk än. Jag som innan alltid klarat allting jag velat, aldrig misslyckats med något har inte klarat av målet att bli frisk. Jag hatar mig själv för att jag tillåter mig att tänka negativt om min kropp och att jag tillåter mig själv att stå i underkläder framför spegeln och kritisera varenda del av den kroppen jag ser. Att ångesten är en del av mig, det vet jag. Det har ingeting att göra med ätstörningen utan ångesten är något jag alltid kommer att ha. Det är en del av mig. Men när man har vant sig vid att ha bra dagar utan panikattacker och ångestattacker är det extra jobbigt de gånger ångesten hinner ikapp än. Jag har ju nästan glömt hur ångest känns. Men nu ikväll har jag blivit påmind. Påmind om att jag lever och att även jag har känslor. Jag hoppas att jag vaknar upp och känner mig bra imorgon, jag vet iallafall att jag kommer må bra så fort bästa Hanna kliver av bussen för att tillbringa helgen här i Göteborg med mig.
Lösningar på allt
Tack vare världens största och jobbigaste skoskav har jag inte kunnat ha på min någon sko sedan morgonpromenaden i måndags. Mitt dampiga och rastlösa jag har tjurat varje dag och jag har aldrig i hela mitt liv velat springa mer än dessa dagar. Idag fick det vara nog med allt tjurandet och tröstätningen så idag blev det träning utan skor på altanen.
Tre minuters "spring på samma stället" intervaller varvades med två minuters styrka. Efter 65 minuter hade jag fått upp flåset och tränat igenom hela kroppen lite lätt. Just nu sitter jag ute på altanen och äter frukt och dricker min proteinshake. Proteinshake dricker jag eftersom jag måste se till mig att få i mig extra kalorier efter träningen och speciellt för att få i mig protein så mina muskler inte bryts ner.
På lördagkväll är jag äntligen tillbaka i Göteborg och tillbaka i min lägenhet och jag kan inte bärga mig till jag får gå i älskade slottsskogen igen! Att jag har min bästis där en vecka gör allt bästbästbästbäst
Ätstörningen förstörde mycket
Efter flera år av en dålig livstil präglad av hetsätning och svält är det inte konstigt att kroppen påverkas. Det som jag än idag märker av är:
- Det största problemet jag har idag är min mage. Att antingen hetsäta eller inte äta alls har gjort att min mage blir knäpp av oregelbundenhet. Men det jag märker mest av är min tarm. Efter att ha laxerat eller spytt efter varje måltid under ett års tid svullnar min mage upp såfort jag äter svårsmälld mat. Tarmen är inte van vid att ta hand om maten. Därför äter jag lättare måltider för att inte ligga med kramper i flera timmar.
-Matsmältningen. När man svälter sig själv eller hetsäter förstör man sin kropps naturliga metabolism och matsmältning. Skulle jag inte blivit sjuk hade jag förmodligen ha samma metabolism nu som jag hade innan. Precis som mina föräldrar och min bror kan äta extra mycket av allt utan att gå upp i vikt, deras kroppar tar hand om det som blir "över". Jag kan inte idag göra detta vilket gör att jag måste ha en regelbunden kost utan massa extra hela tiden.
- Ingen känsla på hunger och mättnad. Antingen känner jag inte hunger på flera timmar eller så kan jag äta hur mycket som helst utan att bli mätt. Det som stoppar mig från att äta ihjäl mig är illamåendet och den krampande magen.
Min kropp idag
Min kropp mår som bäst när det är stark och uthållig. Efter flera månader med mycket alkohol och fest var jag varken stark eller uthållig. Månader jag inte ångrar ett dugg eftersom det var de bästa månaderna i mitt liv. Att ta studenten är något jag skulle göra om varje dag om jag hade chansen. Men iallafalla, efter de intensiva månaderna med lite träning och lite sömn var jag otroligt svag. Min IBS-mage som kräver bra kost och regelbundna måltider mådde förjävligt och var helt ur funktion och enormt uppsvälld. Konditionen var urusel och musklerna var klena som spaghetti. Att komma in i nya rutiner är svårt men idag är jag på rätt väg. Regelbunda måltider och träning gör att ätstörningstankarna och kaloriräkningen håller sig borta och att kroppen känner sig stark igen.
För att klargöra igen, mitt mål med träningen är alltså inte att bli smalare utan att bygga mer muskler och få en fastare kropp.
Bilden visar mig idag, musklerna börjar komma fram igen. Dock är jag fortfarande lite för tanig vilket innebär att mer muskler ska byggas.
