man måste dö några gånger innan man kan leva

Jag är klyven i mina tankar. Varje dag försöker jag trycka bort den ätstörda delen av mig, trycka ner den så den blir mindre och mindre och tillslut kanske försvinner. För enligt min psykolog kommer det komma en dag då alla tankar är borta. Då det konstanta tänkandet på mat, kalorier och mina tjocka ben inte dominerar min hjärna. Samtidigt säger andra skötare till mig att jag alltid kommer ha kvar en del av ätstörningen, den kommer inte besluta och göra valen åt mig men den kommer finnas där. Vad är sant och vilket ska jag kämpa emot? Ett liv utan ätstörda tankar skulle vara som att vinna på lotteri för mig, jag skulle göra allt för att få ett liv utan en ätstörning men samtidigt känns det inte som att det någonsin kommer gå. Tankarna finns hela tiden där, såfort en spegel är i närheten tittar jag så att jag inte blivit ännu större än innan, jag jämför mina ben med alla människor runtomkring mig, varje kväll räknar jag kalorier för att se så jag inte gått över normalt intag. Tankarna finns där men jag skulle göra allt för att inte ha dom där, allt



Hittade denna gamla bilden och det gör så jävla ont i mig. Jag var glad här, lycklig utan några sorts ätstörda tankar men jämte mig stod min bästa vän, sjukare än någonsin. Tanken på att hon hade de ätstörda tankarna jag har nu får mig att må illa, hur tusan kunde jag vara glad när hon mådde så dåligt? Ingen är värd att må så dåligt men varför är ett ätstörd liv då så vanligt? Vad fasen gör sjukdomen med oss egentligen...