man måste dö några gånger innan man kan leva

Igår när jag hade samtal och vi hade gått igenom dagarna som gått och helgen och allt som det innebär frågade min psykolog mig hur jag mår, rent psykiskt. Mitt svar var:
Ja, det är ju bättre än innan iaf. Jag vill ju inte dö längre

Hatar måndag då måndagar är lika med vågen, skitmåndagar

Idag är en sådan dag då det känns som att jag alltid ska leva såhär. Ständigt gå runt att tänka på mat och dess innehåll, ständigt räkna kalorier, ständigt jämföra mig med andra och ständigt granska min kropp i spegeln. Isåfall är det inte värt det

På torsdag drar vi, kan inte längta mer! Ser framemot att strosa runt med mina bästisar, shoppa och dricka öl på någon pub. Resan är även ett test på hur långt jag har kommit och hur framtiden ska se ut gällande dagvården. Jag ska kämpa och klara det!!

Igår klarade jag det, jag stod emot

Det kommer nya bakslag emot mig hela tiden, speciellt de senaste tre dagarna. Dom fina bra dagarna jag hade var helt enkelt för bra för att vara sanna
Nu skriker kroppen och tankarna efter att få utlopp för känslorna och göra något åt dom och ärligt talat vet jag inte om jag orkar stå emot denna gången, smärtan är för stor

Idag har jag varit i skolan ordentligt för första gången efter jul. Jag trodde att det skulle vara skönt att komma tillbaka till vardagen och vara normal men det är jobbigare än jag trodde. Mitt gamla destruktiva liv och rutiner gör sig påminda och ångestattackerna kommer med jämna mellanrum. Jag måste verkligen använda min vilja på rätt sätt för att inte återgå i min gamla livsstil.
Idag på etik och livsfrågor pratade vi om döden och jag börjar alltid tänka för mycket när man pratar om det. De senaste året, speciellt senaste halvåret, har jag dagligen gått runt och inte velat leva. Därför är döden ett sådant laddat ämne för mig då jag fortfarande ibland inte längre vill leva. Det som gör att jag fortsätter att kämpa är den enorma kärlek jag känner för mina nära och kära och den livsglädjen jag känner mer och mer för varje steg jag tar mot ett friskare liv.

Jag fortsätter att tjata om det men jag har världens bästa vän!!! Saknas hennes ljuva höga stämma hehe <3

https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-2/895829/images/2012/pic_185668931.jpg" class="image">

Och smärtan påminns igen genom fysisk smärta, hela kroppen gör ont och jag har svårt att andas. Men jag ska fan inte göra något destruktivt åt ångesten, jag ska klara mig ur det på ett bra och friskt sätt för jag vill bli bättre, det är allt jag vill.

Imorgon kommer det vara en ny tjej på enheten och jag är otroligt nervös och rädd för hur jag kommer reagera vid något ny. Kommer hon vara allt jag vill och kommer jag vilja tävla när jag ser hur hon kommer att bete sig vid måltiderna. Jag hoppas jag klarar av att ignorera och bete mig normalt för min egen skull, men även för hennes. Jag vet hur viktigt det var för mig att den andra tjejen åt normalt när jag började så jag vet att det hjälper om jag försöker dölja sjukdomen så mycket som möjligt.

I fredags hade jag hemmafest hos mig som var väldigt lyckad. Avslutade kvällen med snack med min bästis och några väldigt fina pojkar, vi pratade om allt och inget, precis så som det ska vara. Tack alla som gjorde min kväll!!

Sitter i soffan här på enheten under en filt och är kissenödig men orkar inte gå på toa. Vilket jobbigt problem jag har..
Idag är jag så sjukt trött, har inte sovit många sekunder inatt så skulle egentligen behöva sova en stund. Funderar på att göra det en timme efter lunch så att jag får lite ny energi. Dagens planer är att först och främst äta lunch här sen slutar vi faktiskt tidigare idag, redan vid ett, så då ska jag gå ner till skolan och vara med på ledarskapen. Sen ska jag och bästis fixa och köpa lite grejer till ikväll för då är det hemmafest som gäller. Längtar väldigt mycket då det ska bli skönt med hemmafest för engångsskull. Det är ju alltid förfesten som är roligast ändå! Nej nu ska jag läsa en bok, jag skriver mer sen och ska visa en bild på tatueringen. Pussa

för första gången på flera månader lever jag, på riktigt

Eftermiddagen spenderade några timmar med tatueringar och Paul. Nu har jag gjort min första tatuering, bild kommer sen, och vill bara göra fler nu. Förstår verkligen det där beroendet folk pratar om när det gäller tatueringar.
Idag mår jag ärligt talat skit bra, jag försöker tänka positivt istället för destruktivt och det har ändrat vardagen enormt för mig och jag känner verkligen att jag tar stora steg framåt. Det är en bra känsla i kroppen

Åh vad jag älskar hur det känns nu. Livsglädjen är tillbaka och nu känner jag att jag verkligen är på rätt väg. Även om tanken på att vara frisk skrämmer mig är det allt jag vill. Att jag mår mycket bättre idag har jag livvan att tacka. Min äldsta vän som känner mig bättre än någon annan, hon får mig alltid att må bra, oavsett vad <3
Nu ska jag krypa ner i min säng för att kolla film och jag tror tillochmed att jag ska äta ett fullt kvällsmål idag, helt enligt schemat! Jag går emot de negativa tankarna och gör allt det ätstörningen inte vill att jag ska göra. Precis det jag måste göra för att bli frisk.

vätskan som kroppen samlar på sig när man brutit en svält och slutar att spy gör att jag känner mig ännu större för varje sekund. denna dagen var jävligt jobbig men jag är stolt över mig själv för att jag tog mig igenom dagen. kan inte skriva så mycket mer. återkommer om någon dag med längre inlägg om veckan oså.

skitnervös inför imorgon, dels för hur jag ska klara av första dagen med allt nytt och dels för att träffa den andra personen som är där. Jag vet att jag kommer jämföra mig som fan med henne och hon kommer förmodligen vara precis allt jag inte är och vill vara. Imorgon ska jag även försöka ordna ett möte med rektorn så jag kan få svar på alla frågor jag har, speciellt vill jag veta hur det blir med matten.

Idag träffade jag min fina vän Hanna, det var underbart och väldigt skönt att komma hemifrån lite. Speciellt efter igår. Vi pratade om allt och det är sjukt vad jag älskar den kvinnan! Hon gav mig en bit hopp och det är jag tacksam för.

Fan, nu får jag räkna från noll dagar igen.

Hatar mättnadskänslan, den känslan betyder samma sak som att jag är misslyckad. En misslyckad förlorare.

Jag har aldrig känt mig så stor som jag gör nu. Mår illa av att kolla mig i spegeln och mår illa när jag går och ser de största benen jag sett röra sig. Jag bara växer och växer samtidigt som jag måste börja äta mer och mer. Detta kommer inte sluta bra

hur gutt, och spontant för den delen också, är det inte att jag och mina vänner spontanbokade en resa till London häromdagen. Vi åker andra februari och stannar till den femte. Då jag aldrig varit i London innan är jag väldigt förväntansfull. Mest av allt ser jag fram emot Victoria secret på flygplatsen, hehe. Mamma och pappa visste inte om dom ville släppa iväg mig själv men dom kunde inte ta ifrån mig detta så jag ska kämpa och vara duktig nu så jag får en skön liten belöning efter, förhoppningsvis, tagit mig en bit på vägen. Längtar som fan, mest till att sitta på en pub och dricka öl.

Påtal om ingenting, ni är ändå några stycken som tittar in här och ändå är ni väldigt tysta. Ville bara säga att ni får gärna fråga någonting om ni vill då jag är öppen med det mesta och gärna berättar. Jag berättar allt ni vill bara jag kan få er att inse att detta är ett helvete och ingen vill må såhär. Kan jag rädda någon från att hamna i denna sjukdomen så är jag nöjd, mer än nöjd. Som jag sagt innan, jag önskar inte min värsta fiende denna sjukdomen för ingen ska behöva må såhär.
Puss på er<3

Hatar känslan jag har varje gång efter ett möte med min kontaktperson. Nu känner jag mig så skyldig då hon blev besviken på mig efter starten på detta året då jag bara gått bakåt i min sjukdom.. Varför ska jag alltid tala sanning för?

från och med måndag börjar mitt nya liv, från och med måndag börjar jag på dagvården för obestämd tid. måndag, onsdag och fredag är det som gäller. Detta betyder att jag måste vara ledig från skolan fredagar, vilket också betyder att jag måste berätta för i princip alla lärare om mitt problem. Hatar att erkänna sig besegrad och hatar tanken på att dom kommer gå runt och tycka synd om mig. Jag vill ju att dom ska tro att jag är så bra som möjligt, inte ett självdestruktivt ätstörningsoffer som inte klarar av något själv utan måste få professionell hjälp.
Dom verkar iaf jävligt goa och härliga på dagvården så det känns bra iaf, dock kommer dom nog de närmsta dagarna inte va så omtyckta av mig då dom kommer tvinga mig till saker jag inte vill. Men innerst inne så vet jag ju att det är det som krävs om jag ska bli frisk. Nu ska jag titta på min älskade och saknade man håkan på tv och drömma mig bort lite <3

Idag har det varit en bra dag, men bara endast på grund av att jag har fått träna och på så sätt gått minus i dagens kaloriintag.
Idag är det också tre dagar sen jag stoppade fingrarna i halsen senast, alltså tre dagar i rätt riktning.
För er som undrar om dagvården kan jag berätta att min remiss skickades dit i fredags och någon gång under denna vecka ska jag börja där. Då jag är över arton får jag inte vara på bup/anorexienheten utan kommer vara på ett ställe som heter ätträning som tillhär vuxenpsyk. Det är precis som enheten, jag kommer alltså vara där mellan halv åtta och halv tre och äta och ha samtal efter varje måltid. Det enda som skiljer det emot enheten är att det endast har öppet måndag, onsdag och fredag. Det är dock positivt för mig då jag inte vill missa alltför mycket i skolan. Hur länge jag kommer att vara på dagvården vet jag inte, jag kan inte svara på hur länge jag kommer må såhär eller hur länge det kommer dröja tills jag mår bra igen.
Nu ska jag försöka komma till ro, godnatt

har tyvärr funnit ett nytt sätt att kontrollera smärtan. ett nytt sätt för att mildra det onda som jag nu inte kan sluta med.
Kan inte sluta