man måste dö några gånger innan man kan leva

när alla lögner och smärta hinner ikapp en efter att i månader har förnekat och försökt att inte känna. just nu händer detta, tårarna rinner nerför kinderna och ångestklumpen i magen vägrar bli mindre. Det intensiva mattepluggandet de senaste veckorna har satt höga krav på mig och idag är första dagen jag bryter ihop och känner att jag inte klarar av förväntningarna. Osäkerheten med att flytta helt ensam till en ny stad och lämna sina bästa vänner och familj är också en stor bidragande faktor till ångesten. Och sen, om jag ska vara ärligt, så är en del av ångesten förknippad med ätstörningen. Fast nu på ett helt annat sätt än innan, jag blir arg och får ångest på mig själv för att jag helt enkelt inte har klarat av att bli hundra procentigt frisk än. Jag som innan alltid klarat allting jag velat, aldrig misslyckats med något har inte klarat av målet att bli frisk. Jag hatar mig själv för att jag tillåter mig att tänka negativt om min kropp och att jag tillåter mig själv att stå i underkläder framför spegeln och kritisera varenda del av den kroppen jag ser. Att ångesten är en del av mig, det vet jag. Det har ingeting att göra med ätstörningen utan ångesten är något jag alltid kommer att ha. Det är en del av mig. Men när man har vant sig vid att ha bra dagar utan panikattacker och ångestattacker är det extra jobbigt de gånger ångesten hinner ikapp än. Jag har ju nästan glömt hur ångest känns. Men nu ikväll har jag blivit påmind. Påmind om att jag lever och att även jag har känslor. Jag hoppas att jag vaknar upp och känner mig bra imorgon, jag vet iallafall att jag kommer må bra så fort bästa Hanna kliver av bussen för att tillbringa helgen här i Göteborg med mig.