glädje
Mycket har hänt sen senast. Jag åkte iväg från kalla Sverige för fem dagar i Magaluf med två av mina favoriter. Efter fyra dagar med sol och fem festkvällar satte jag mig själv i en taxi för att ta flyget hem till Göteborg. Jag kom hem sent söndagskväll och i måndags umgicks jag med mamma och pappa. Det var igår allt nytt hände. Jag hade min först dag som chalmers student. Pirrig som tusan gick jag till götaplatsen och mötte upp hundratjugo andra nervösa I:are. Det är sådana tillfällen man är glad för att man är social. Ångrar inte ett dugg att jag började universitetet direkt. Fyfan va kul detta kommer bli. Alla på I är underbara och det känns så jävla bra. Mina förmodar om att det bara var nördar som gick på chalmers är som bortblåsta. Okej, de flesta linjerna är mest nördar och töntar men verkligen inte på I. "Vi på I är snyggare än ni" lyder våran ramsa och jag kan lova att den stämmer till hundra procent. Kommer bli grymma fyra veckor
Träningen har hamnat lite åtsidosatt den senaste tiden och kroppen känns sliten men jag försöker få in en långpromenad varje dag vilket bidrar till att kroppen pallar med allt. Sedan måste jag även bestämma mig vilket gym jag ska träna på, finns så sjukt mycket att välja emellan. Ajja, jag tänker fan ta tillvara på dessa veckor och dricka så mycket alkohol jag vill även fast kroppen kommer skrika nej tusen gånger.
Längtar till tisdag
Är "hemma" i Jönköping nu och ärligt talat känns det verkligen inte bra. Jag har nu insett det faktum att jag glider mer och mer ifrån mina två bästa vänner. Nu är det dom två som har saker att prata om, dom två som berättar om utgångar dom har haft tillsammans och hur kul dom två har haft. Inte jag, utan dom. Själv har jag suttit och lyssnat och låtsas vara glad. Såklart är jag så glad att vara förenad med mina bästisar och få skratta igen och oftast är det som vanligt med oss men jag inser att om jag redan glidit ifrån dom på fyra veckor vill jag inte tänka på det faktum att jag ska vara borta flera år. Jag passar inte in längre utan det känns som dom har roligare utan mig.
Längtar därför mycket till tisdag då vi åker till Magaluf. Vill känna att allt är som vanligt igen
underbar helg med favvon
ett uppvakande
när alla lögner och smärta hinner ikapp en efter att i månader har förnekat och försökt att inte känna. just nu händer detta, tårarna rinner nerför kinderna och ångestklumpen i magen vägrar bli mindre. Det intensiva mattepluggandet de senaste veckorna har satt höga krav på mig och idag är första dagen jag bryter ihop och känner att jag inte klarar av förväntningarna. Osäkerheten med att flytta helt ensam till en ny stad och lämna sina bästa vänner och familj är också en stor bidragande faktor till ångesten. Och sen, om jag ska vara ärligt, så är en del av ångesten förknippad med ätstörningen. Fast nu på ett helt annat sätt än innan, jag blir arg och får ångest på mig själv för att jag helt enkelt inte har klarat av att bli hundra procentigt frisk än. Jag som innan alltid klarat allting jag velat, aldrig misslyckats med något har inte klarat av målet att bli frisk. Jag hatar mig själv för att jag tillåter mig att tänka negativt om min kropp och att jag tillåter mig själv att stå i underkläder framför spegeln och kritisera varenda del av den kroppen jag ser. Att ångesten är en del av mig, det vet jag. Det har ingeting att göra med ätstörningen utan ångesten är något jag alltid kommer att ha. Det är en del av mig. Men när man har vant sig vid att ha bra dagar utan panikattacker och ångestattacker är det extra jobbigt de gånger ångesten hinner ikapp än. Jag har ju nästan glömt hur ångest känns. Men nu ikväll har jag blivit påmind. Påmind om att jag lever och att även jag har känslor. Jag hoppas att jag vaknar upp och känner mig bra imorgon, jag vet iallafall att jag kommer må bra så fort bästa Hanna kliver av bussen för att tillbringa helgen här i Göteborg med mig.
