Ont
idag är ingen bra dag. Känslan efter gårdagens misslyckande sitter fortfarande kvar i kroppen. borde äta någonting då jag ska ut på en promenad med Sebastian om en stund men klarar inte av något mer än att dricka kaffe. Vill inte sitta på golvet, gråta och knappt kunna andas med pappas armar runt mig igen. Jag vill inte känna den fysiska smärtan som växer i hela kroppen. Därför får det räcka med bara kaffe idag.
nu ska jag återgå till ekonomiplugget, även fast det är svårt att fokusera då tankarna skriker på mig är det ändå skönt att ha något att göra. Puss
Saknar henne mest
Och världen, förtjänar inte dig
Okej, hur gick det nu igår?
Psykologen bedömde snabbt att jag inte kunde få den hjälp jag behöver där utan att det är specialister på ätstörningar som kan ge mig mest hjälp. Jag ska förmodligen även få börja med ångestdämpande tabletter, vilket känns sådär. Även fast det kommer hjälpa mig tycker jag det är obehagligt med sådana tabletter. Plötsligt känns allt så allvarligt när tabletter blandas in..
Har iaf idagenat en bra dag med fina tjejer som var på besök i älskade Göteborg. Även fast klumpen i magen ständigt gjorde sig påmind var det skönt att få skratta med "gamla" vänner. Tog en skön promenad hem i mörkret vilket var väldigt skönt. Även fast jag hade cykeln valde jag att gå, kände att jag behövde tänka igenom allting och känna efter hur allt egentligen känns. Nu ska jag plugga lite sen ska jag mysa med en kopp te och en bok. Puss
Inte värt det
När psykologen knappt vet vad man ska göra för att hjälpa mig är det svårt att tro att man någon gång kommer må bra igen
Nervös
På onsdag ska jag träffa min nya psykolog. Jag hoppas det kommer kännas bra, det måste kännas bra annars vet jag inte vad jag gör
Sanningen
Det är dags att sluta ljuga och förneka allt det mörka. Från och med nu ska jag vara ärlig. Inte lögner mer.
Mörkret växer sig större och större inom mig och snart är all livsglädje borta. Ångesten har fått mig att skrika och gråta liggandes på toalettgolvet livrädd för mina egna tankar. Tankarna om att jag inte vill leva längre och att jag inte längre är rädd för döden. Rädd för att ångesten ska bli så stor att jag gör tankarna till verklighet.
Det låter mörkt och för er som känner mig känns det förmodligen överdrivet. Men jag har blivit expert på att ljuga och på att le, allt för att intala mig själv och andra att mörkret inte finns där.
Jag är rädd för att ännu en gång bekänna mig svag och ta emot hjälp. Det funkade ju inte förra gången så varför skulle det funka nu. Hjälpen ledde mig bara ännu längre ner i lögnerna och på köpet fick jag en tyngre och större kropp.
