Det gör ont
Så jävla jobbigt att se gamla bilder och veta att jag aldrig kommer se ut sådär igen
Those nights
Spenderar kvällarna med att plugga kemi b, dö inför provet på tisdag då jag inte kan någonting, ha tvn på utan ljud för att inte dö av tråkighet, avsluta dagen med bigbrother och dö på alla puckon, le åt sms från fina människor, ha ångest för min kropp, vara livrädd för när allt brister, sakna min bästis som jag vill ha nära mig hela tiden så att jag kan dela med mig av alla tankar i huvudet, titta på lägenheter och möbler, men främst känner jag pirret i magen av livsglädje, kärlek och nyfikenhet
Värt att kämpa för
Livet, vare sig det är dåligt eller bra så är det värt att kämpa för. Kämpa för att överleva.
Några fördelar och nackdelar med mitt liv just nu:
+jag har i särklass världens bästa kompis, igår satt vi i trappuppgången för vi inte hade setts på några timmar och behövde prata och dela med sig om allt som hänt.
+ idag har jag varit i Göteborg och kollat runt alla olika ställen man kan bo på och varit på lägenhetsvisning. Steget mot ett nytt liv i en egen lägenhet i Gbg kommer allt närmare
+ Jag hade en sjukt lyckad utgång i fredags. Börjar bli som en vana att alltid ha lyckade utgångar.
+ Jag är närmare att vara tjugo än att vara arton
+ Jag kollar mobilen oftare än innan för att jag förhoppningsvis fått ett sms från en fin pojke
+ jag är största delen av tiden relativt lycklig
- Jag har börjat känna mig som störst i världen igen
- tre ord från pojken jag försökt glömma senaste halvåret har rört till det i hjärnan för mig
- Jag är sjukt rädd för den dagen då allt går sönder och mina mörka perioder kommer
https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-2/895829/images/2012/pic_191295957.jpg" class="image">
love is my drug, its my heroine
Och han ger mig dom känslorna i magen som bara väntar på att komma ut
Without fear
Jag har slutat att känna, jag är helt tom inuti utan känslor. Jag har slutat att känna för jag är rädd, rädd för att om jag släpper allt går allt utför
väldigt gamla bilder
jag är tillbaka
Min historia
Iaf, skolan började och det innebär kontroll för mig. Kontrollen var att jag inte behövde äta på dagarna och att jag på dagarna sysselsatte mig. Alla normala tonåringar hatar dagar då de går länge i skolan, jag älskade dom. Då gick tiden lite snabbare och jag fick annat att fokusera på än den konstanta hungriga magen och den trötta kroppen. Vid denna tiden gick jag inte ens till matsalen i skolan längre, min ursäkt var att jag åt hemma och det var ingen som sa emot. Jag var väl medveten om, och har varit sen början, att det jag gjorde var sjukligt men viljan att bli smal var större än viljan att bli frisk. Jag fortsatte med hetsätande och med att spy men mest av allt fortsatte jag med äta kontrollera ätandet och tränandet. Det var under sena sommaren och hösten som kaloriräknandet verkligen eskalerade. Jag kunde nu inte titta på något livsmedel utan att se en siffra och jag kunde inte gå tjugo meter utan att tänka på hur många kalorier jag förbränta. Jag gick ständigt runt med räknaren i huvudet och de dagar jag gick över de accepterade kaloriintaget hade jag sådan stor ångest att kroppen inte orkade längre. Målet varje dag va att gå minus.
Under denna tiden levde jag i min egna lilla värld och kommer inte ihåg så mycket. Mest minns jag de kvällar då kroppen och psyket var så slutkört att jag inte klarade av att gå upp ur sängen och när jag väl tog mig upp slocknade allting för ögonen och det dröjde tiotals sekunder innan jag såg igen. Det starkaste minnet är när jag ska sträcka mig efter en boken och sekunderna senare vaknar upp på golvet av att hela kroppen skakar.
Livet och vardagen fortsätter att gå och vikten går upp och ner, beroende på om jag är inne i hetsätningen eller kontrollen, men jag faller allt längre ner i det svarta hålet. Jag börjar dra mig undan ifrån livet, något som jag aldrig gjort innn, för att vardagen innebär att inte ha kontrollen. Jag undvek fikor för rädsla att släppa kontrollen och jag undvek fester för att jag inte ville dricka alkohol. Under denna tiden mår jag sämre än jag någonsin gjort innan. Tankarna dödar mig inifrån hundra procent av tiden och de ljusa stunderna är få. Men sen kommer den dagen som vänder på allt. Dagen då någon annan tvingar mig att inse mitt problem. Allt går sedan sjukt fort, plötsligt vet precis alla om det och plötsligt är jag inlagd på dagvård för ättstörningar. Idag har jag gått dagvård i fem veckor och jag har det att tacka mycket för. Men jag har nu tagit beslutet att börja leva igen och kommer därför endast vara på dagvården två dagar i veckan, och då endast för att äta lunch. På dagvården är man i en bubbla, det är ingen verklighet alls och ju friskare jag blir ju sjukare känner jag mig så fort jag är där. Från början, när jag mådde som sämst var dagvården precis det jag behövde men inte längre.
Idag mår jag bättre än på länge men ätstörningen är fortfarande en otroligt stor del av mitt liv. Tankarna är fortfarande där större delen av tiden men nu äter jag iaf och jag lever. Jag lever på riktigt och det har jag många att tacka för. Främst vill jag tacka alla mina vänner men speciellt de tre som tog saken i egna händer och såg till att jag skaffade hjälp. Matilda, Amanda och Johan - utan er vet jag inte vad jag skulle göra. Ni gör mig så jävla glad varje dag och jag älskar er!
Innan den här stan drar ner oss i botten
Idag drömmer jag mig bort till en annan stad, Göteborg, där jag bor i en liten lägenhet tillsammans med min bästis. Vi spenderar kvällarna med att prata om livet och dricka kaffe och bara njuta av friheten
Min historia
Det är nu februari 2011 och jag är smalare än på länge men i spegeln ser jag bara någon som växer och blir större för varje dag som går. Människor runtomkring mig frågar mer och mer hur det är med mig men jag ljuger bättre än någonsin och slipper på det sättet de jobbigaste frågorna. Jag fortsätter med mina rutiner som innebar ingen mat förrän middagen med familjen som jag sedan så snabbt som möjligt spydde upp. Jag tränade varje dag likaså vägde mig varje dag. Jag kommer ihåg kvällar då jag grät mig till sömns för det gjorde så ont för att en timme sedan vakna och göra hundratals situps för att minska smärtan. Samtidigt som våren kom hade jag en någorlunda bra period jämfört med vintern, jag mådde skit men klarade ändå av vardagen och allt som hör till. Dock fortsatte jag med de destruktiva tankarna och det var även nu som mitt hetsätande verkligen tog fart. Jag tryckte i mig så mycket förbjuden mat som möjligt, helt sjukliga mängder, för att sen stoppa ner hela handen i halsen för att försöka få upp så mycket som möjligt. Jag har fortfarande kvar ärren på mina knogar sen den värsta perioden. Sommaren kom och likaså bikininojan. Antingen hade jag toppen dagar då allt var perfekt eller de dagar då jag inte gick ur sängen för jag ville bara dö. Jag överdrev mina promenader och de fanns dagar då gick tre varv runt munksjön i rad för jag inte kunde sluta gå. Jag ökade även längden på mina springrundor och kunde inte sluta springa förrän jag hade sprungit minst 13 km. Även fast det fanatiska tränandet spydde jag inte regelbundet under sommaren utan tog kontrollen på annat sätt och hade ändå en del livsglädje och njöt verkligen av sommaren. Sedan kom världens bästa vecka, veckan i Magaluf. Dagarna spenderade på stranden och ångesten var ju total men jag trivdes ändå som fisken i vattnet och njöt av varje sekund. Minimal frukost åts, flera dagar ingenting, sallad till lunch och sedan oftast någon chokladbit eller något när vi kom tillbaka till stranden. Sedan lagade jag alltid maten, var alltid tvungen att laga maten då jag måste veta exakt hur allt tillagas. Denna maten åts det minimalt av och sedan började vi dricka alkohol. När jag direkt kände att alkoholen började värka sprang jag snabbt till toan för att bli av med allt i magsäcken, på detta sätt förblev jag berusad men kunde bli av med de mesta av dagens intag och alkoholens kalorier. Såhär såg alla dagar ut och då detta gick på rutin tänkte jag inte så mycket på det utan njöt mest av världens bästa vecka.
Hösten och vägen till dit jag är idag kommer snart
Puss till alla från mig
Inte värt det
Ställde mig på vågen precis och nu vill jag på riktigt inte leva längre
Min historia
Jag kommer ihåg första gången jag spydde som att det var igår. Det var sommaren till att jag skulle börja nian och som vanligt var jag på Öland. Jag hade precis varit på toa när jag utanför hör min mamma och min bror bråka om något meningslöst och ångesten börjar växa inom mig och jag tar på mig skulden för att det bråkar. Varför jag just stoppade fingrarna i halsen vet jag inte men jag hade nu funnit ett sätt att dämpa ångesten och fly verkligheten för en liten stund. Mitt destruktiva liv med ätstörningen störde mig inte så farligt mycket under nian utan jag klarade av att kontrollera tankarna någorlunda okej. Sen kom den dagen på hösten 2010 då jag drack alldeles för mycket alkohol och spenderade kvällen, natten och dagen efter med att spy. Jag fick för första gången på länge känna den sköna känslan det innebär att spy och känna den enorma kontrollen. Det handlade inte någonting om maten eller vikten från början utan hade bara att göra med den enorma ångesten och prestationskraven jag kände. Men ju mer siffran på vågen blev mindre ju mer började jag kontrollera maten och ju mer började hatet mot mig själv rikta in sig mot min kropp. Jag rasade i vikt, 12 kilo på tre månader, men kände mig ändå som världens största människa.
Fortsättningen kommer i nästa inlägg, det blir för jobbigt för mig att rota alltför mycket i det förflutna då jag måste försöka fokusera framåt.
