Min historia
Jag avslutar den bästa sommaren med minnen jag aldrig kommer glömma. På peace and love insåg jag hade kärlek inte kan tvingas fram, på öland njöt jag av svensk sommar och på mallorca träffade jag fina pojkar och njöt av livet. Men det viktigaste jag gjorde på hela sommaren var att jag avslutade och gick ifrån en vänskap som bara gjort mig ont. En vänskap som drog mig allt längre ner i det mörkna och en vänskap där tävlan om vem som mådde dåligast dagligen gjorde sig påminnd. Ibland måste man vara egoistisk och det var jag, men jag kan idag med säkerhet säga att skulle jag inte varit egoistisk den där gången hade mitt liv sett helt annorlunda ut idag.
Iaf, skolan började och det innebär kontroll för mig. Kontrollen var att jag inte behövde äta på dagarna och att jag på dagarna sysselsatte mig. Alla normala tonåringar hatar dagar då de går länge i skolan, jag älskade dom. Då gick tiden lite snabbare och jag fick annat att fokusera på än den konstanta hungriga magen och den trötta kroppen. Vid denna tiden gick jag inte ens till matsalen i skolan längre, min ursäkt var att jag åt hemma och det var ingen som sa emot. Jag var väl medveten om, och har varit sen början, att det jag gjorde var sjukligt men viljan att bli smal var större än viljan att bli frisk. Jag fortsatte med hetsätande och med att spy men mest av allt fortsatte jag med äta kontrollera ätandet och tränandet. Det var under sena sommaren och hösten som kaloriräknandet verkligen eskalerade. Jag kunde nu inte titta på något livsmedel utan att se en siffra och jag kunde inte gå tjugo meter utan att tänka på hur många kalorier jag förbränta. Jag gick ständigt runt med räknaren i huvudet och de dagar jag gick över de accepterade kaloriintaget hade jag sådan stor ångest att kroppen inte orkade längre. Målet varje dag va att gå minus.
Under denna tiden levde jag i min egna lilla värld och kommer inte ihåg så mycket. Mest minns jag de kvällar då kroppen och psyket var så slutkört att jag inte klarade av att gå upp ur sängen och när jag väl tog mig upp slocknade allting för ögonen och det dröjde tiotals sekunder innan jag såg igen. Det starkaste minnet är när jag ska sträcka mig efter en boken och sekunderna senare vaknar upp på golvet av att hela kroppen skakar.
Livet och vardagen fortsätter att gå och vikten går upp och ner, beroende på om jag är inne i hetsätningen eller kontrollen, men jag faller allt längre ner i det svarta hålet. Jag börjar dra mig undan ifrån livet, något som jag aldrig gjort innn, för att vardagen innebär att inte ha kontrollen. Jag undvek fikor för rädsla att släppa kontrollen och jag undvek fester för att jag inte ville dricka alkohol. Under denna tiden mår jag sämre än jag någonsin gjort innan. Tankarna dödar mig inifrån hundra procent av tiden och de ljusa stunderna är få. Men sen kommer den dagen som vänder på allt. Dagen då någon annan tvingar mig att inse mitt problem. Allt går sedan sjukt fort, plötsligt vet precis alla om det och plötsligt är jag inlagd på dagvård för ättstörningar. Idag har jag gått dagvård i fem veckor och jag har det att tacka mycket för. Men jag har nu tagit beslutet att börja leva igen och kommer därför endast vara på dagvården två dagar i veckan, och då endast för att äta lunch. På dagvården är man i en bubbla, det är ingen verklighet alls och ju friskare jag blir ju sjukare känner jag mig så fort jag är där. Från början, när jag mådde som sämst var dagvården precis det jag behövde men inte längre.
Idag mår jag bättre än på länge men ätstörningen är fortfarande en otroligt stor del av mitt liv. Tankarna är fortfarande där större delen av tiden men nu äter jag iaf och jag lever. Jag lever på riktigt och det har jag många att tacka för. Främst vill jag tacka alla mina vänner men speciellt de tre som tog saken i egna händer och såg till att jag skaffade hjälp. Matilda, Amanda och Johan - utan er vet jag inte vad jag skulle göra. Ni gör mig så jävla glad varje dag och jag älskar er!
Iaf, skolan började och det innebär kontroll för mig. Kontrollen var att jag inte behövde äta på dagarna och att jag på dagarna sysselsatte mig. Alla normala tonåringar hatar dagar då de går länge i skolan, jag älskade dom. Då gick tiden lite snabbare och jag fick annat att fokusera på än den konstanta hungriga magen och den trötta kroppen. Vid denna tiden gick jag inte ens till matsalen i skolan längre, min ursäkt var att jag åt hemma och det var ingen som sa emot. Jag var väl medveten om, och har varit sen början, att det jag gjorde var sjukligt men viljan att bli smal var större än viljan att bli frisk. Jag fortsatte med hetsätande och med att spy men mest av allt fortsatte jag med äta kontrollera ätandet och tränandet. Det var under sena sommaren och hösten som kaloriräknandet verkligen eskalerade. Jag kunde nu inte titta på något livsmedel utan att se en siffra och jag kunde inte gå tjugo meter utan att tänka på hur många kalorier jag förbränta. Jag gick ständigt runt med räknaren i huvudet och de dagar jag gick över de accepterade kaloriintaget hade jag sådan stor ångest att kroppen inte orkade längre. Målet varje dag va att gå minus.
Under denna tiden levde jag i min egna lilla värld och kommer inte ihåg så mycket. Mest minns jag de kvällar då kroppen och psyket var så slutkört att jag inte klarade av att gå upp ur sängen och när jag väl tog mig upp slocknade allting för ögonen och det dröjde tiotals sekunder innan jag såg igen. Det starkaste minnet är när jag ska sträcka mig efter en boken och sekunderna senare vaknar upp på golvet av att hela kroppen skakar.
Livet och vardagen fortsätter att gå och vikten går upp och ner, beroende på om jag är inne i hetsätningen eller kontrollen, men jag faller allt längre ner i det svarta hålet. Jag börjar dra mig undan ifrån livet, något som jag aldrig gjort innn, för att vardagen innebär att inte ha kontrollen. Jag undvek fikor för rädsla att släppa kontrollen och jag undvek fester för att jag inte ville dricka alkohol. Under denna tiden mår jag sämre än jag någonsin gjort innan. Tankarna dödar mig inifrån hundra procent av tiden och de ljusa stunderna är få. Men sen kommer den dagen som vänder på allt. Dagen då någon annan tvingar mig att inse mitt problem. Allt går sedan sjukt fort, plötsligt vet precis alla om det och plötsligt är jag inlagd på dagvård för ättstörningar. Idag har jag gått dagvård i fem veckor och jag har det att tacka mycket för. Men jag har nu tagit beslutet att börja leva igen och kommer därför endast vara på dagvården två dagar i veckan, och då endast för att äta lunch. På dagvården är man i en bubbla, det är ingen verklighet alls och ju friskare jag blir ju sjukare känner jag mig så fort jag är där. Från början, när jag mådde som sämst var dagvården precis det jag behövde men inte längre.
Idag mår jag bättre än på länge men ätstörningen är fortfarande en otroligt stor del av mitt liv. Tankarna är fortfarande där större delen av tiden men nu äter jag iaf och jag lever. Jag lever på riktigt och det har jag många att tacka för. Främst vill jag tacka alla mina vänner men speciellt de tre som tog saken i egna händer och såg till att jag skaffade hjälp. Matilda, Amanda och Johan - utan er vet jag inte vad jag skulle göra. Ni gör mig så jävla glad varje dag och jag älskar er!
Kommentarer
Trackback
