Min historia
Jag kommer ihåg första gången jag spydde som att det var igår. Det var sommaren till att jag skulle börja nian och som vanligt var jag på Öland. Jag hade precis varit på toa när jag utanför hör min mamma och min bror bråka om något meningslöst och ångesten börjar växa inom mig och jag tar på mig skulden för att det bråkar. Varför jag just stoppade fingrarna i halsen vet jag inte men jag hade nu funnit ett sätt att dämpa ångesten och fly verkligheten för en liten stund. Mitt destruktiva liv med ätstörningen störde mig inte så farligt mycket under nian utan jag klarade av att kontrollera tankarna någorlunda okej. Sen kom den dagen på hösten 2010 då jag drack alldeles för mycket alkohol och spenderade kvällen, natten och dagen efter med att spy. Jag fick för första gången på länge känna den sköna känslan det innebär att spy och känna den enorma kontrollen. Det handlade inte någonting om maten eller vikten från början utan hade bara att göra med den enorma ångesten och prestationskraven jag kände. Men ju mer siffran på vågen blev mindre ju mer började jag kontrollera maten och ju mer började hatet mot mig själv rikta in sig mot min kropp. Jag rasade i vikt, 12 kilo på tre månader, men kände mig ändå som världens största människa.
Fortsättningen kommer i nästa inlägg, det blir för jobbigt för mig att rota alltför mycket i det förflutna då jag måste försöka fokusera framåt.
